Vill bara säga tack för att ni läser mina rader.

Hoppas mina nerklottrade ord är dugligt tidsfördriv. För mig är det en stor bonus om det också ibland sprids ett leenede på läpparna och att det finns någon form av användning eller intresse för någon av raderna som plitas ner här.

Är det något jag kan förändra eller tillägga?
Ni vet var jag finns.

Så, tack igen och varmt välkommen tillbaka.


♥

Ljuva fredag!  Igår var vi ute en sväng på stan men det var ganska dött så det slutade med en tolv-kaffe för att sedan dra oss hem. Lagom ambitiöst. Idag bänkar vi oss i soffan för fredagsmys efter en bra arbetsdag. Chokladen, chipsen och B&J glassen är framdukat. På tv har vi playat igång Hitta Nemo. Inte så dumt.
Imorgon står hoppning på schemat, genrep inför årets tävlingspremiär som är nästa helg. Nu drar vi snart igång tävlingsåret. Det kommer försvinna lika fort som det börjar. Bara att ösa på. Grymt.

Idag var två lediga vilket innebar tre ryttare och en skrittmaskin att sköta på egen hand för min del. Gjorde en insats likt en virvelvind och hade minst fem bollar i luften under hela förmiddagen. Samtidigt. För den som inte riktigt kan få en bild av vad det innebär med tre ryttare och fyra skrittmaskiner (en maskin fyra omgångar) följer här en kortare redogörelse:

Täcke av, täcke på                   x 5 miljoner
Kratsa hov                               x 40 miljoner
Leda till/från maskinen             x 32 miljoner
Borsta/sadla/tränsa                  x 17 miljoner
Spola/torka/ställa in                 x 17 miljoner
Fodra (kraft + lunchhö)             x ett stall a'la 22 hästar
Sopa                                      x hela stallet
Lägga på/ta av magnettäcke     x 1
Göra allt med en plan så hästarna är färdiga i tid x 10^52

= effektiv som tusan och arbetsstoltheten på max.


Som en dag ska vara helt ekelt.
Fint väder var det också.
Såhär fint↓


Lunch ute!! ↓


Efter avslutad arbetsdag tog vi oss en tur till kinaresturangen (som alltid levererar) och nu sitter jag här mätt och go. I den obligatoriska lyckokakan fick jag en liten lapp med följande text: 'You are the master of every situation.' Känns som att det bådar gott för framtiden.

För den som undrar vart man återfinner borttappade saker, som t.ex. mobilens baksida tillika batteriskydd, så kan jag meddela att det inte är någon annanstans än i eller - som i mitt fall - längst bort i hörnet under soffan. Lycka till i ert framtida sökande. Må ni finna vad ni söker och även andra spännande föremål.

Vi åkte hem från träningen igår. Anlände söndag, tränade då och på måndag. Det var träning speciellt för dem i vårat område så det blev en hel del återseenden på både groom- och ryttarsidan. Kul faktiskt! Men efter att ha varit i Walldorf och hos Lansink gav inte träningen för mycket enligt bossen så vi åkte hem innan sista dagen. Jag hade guldläge med en grupp emellan varje häst så hade tid att slå mig ner på läktaren med en kopp kaffe och se hela träningspassen. Underbart, det är precis så det ska vara. 

Sov som klubbad i lastbilen på vägen hem. Tills chefen väckte mig och frågade om jag kunde köra. Visst inga problem. Så visar det sig att det är sista sträckan på motorvägen hem där de håller på med ombyggnation för hela pengen som han har lurat på mig!! Kö, inte kö, kö, inte kö och framförallt smala vägbanor och lite regn på det. Man tackar.

Hade ledigt idag så tog en shoppingrunda i Strasbourg. Inte dumt alls. Tog en springtur också. Nu ska jag sova. Måste bara bädda först. Tungt.

~I taxi från uteställe till Burger King, klockan är ca 3-4 någonting på natten.~

Jag: Do you work tomorrow?
Kompis kompis: No but I have to go to Stuttgart at eleven! Or maybe a bit later...
Jag: And you, taxidriver! When do you start work tomorrow?
Taxichauffören: At seven! In the evening.
Jag: We start half past six. In the morning. 

Seger. Eller fail. Lämnar fritt för egen tolkning.


Idag har dagen flytit på som ett rinnande vatten, vi är minst sagt ett vinnande team här nu. Märktes dock att vi bara sovit en timme inatt. Jojjan och sandra somnar klockan åtta. Jag har överskottsenergi för tio och storstädar hela köket. I två timmar utan att tappa flowet. Fortfarande i mitt esse, dock eventuellt en aning jobbig att umgås med. Lite för mycket så att säga. Kommer decka totalt nu och imorgon blir det upp tidigt för att fixa hästarna till nästa träning vi ska på. Avresa till Mannheim (ganska nära, ca två timmar) med fyra hästar kl 07.00. Kommer med full garanti vara slut innan jag ens kommit ur sängen. Ut och låsa stallet sen sova. Packade sporadiskt, snabbt och smidigt eftersom väskan av en händelse inte var helt tömd sen sist.

Lets go.
Återkommer med all säkerhet om en sisådär två-tre dagar.

Idag blålurade mina vänliga arbetskamrater mig genom att säga att vi hade spekulanter imorgon och att minst fyra hästar skulle klippas på eftermiddagen. Inga dimmor, inga dimmor. Hjärnan i högvarv för att tänka ut den smartaste, snabbaste planen. Konstigt ändå att inte chefen informerar mig... Skickar ett mess med stöd av de andra till honom för att se vilka hästar det är prio på. Mot alla odds dröjer hans svar för första gången någonsin. Börjar med egen priolista i bakhuvudet... Går ut lite innen lunchbrejket är slut för att komma igång fort. Detta ska nog gå att lösa med ett jäkla tempo. Jojjan dyker upp i dörröppningen och säger att de skämtar. Det kommer inga spekulanter. Vet inte vad jag ska tro på, fortfarande inställd på att klippa i ljusets hastighet. Inser att det faktiskt var ett skämt. chefen ringer och frågar vad jag menar. Säger att de andra tomtarna skämtat med mig. Dividerar över om någon ska klippas. Ingen behöver klippas. Trots det fantastiskt roliga skämtet skrattade jag inte en droppe, även om stämningen nästan alltid är på max i stallet. Där var ändå gränsen. Tur för mina kära kollegor att jag inte är långsynt.

Ikväll bler det full speta på stan åter igen. Fredagar är ju ett wildcard men jag ska iväg kl 7 söndag morgon så det lämpar sig nog bättre att gå ut idag. Man vet ju aldrig när man kommer hem riktigt..

Annars har det var en riktigt bra arbetsdag idag.

Jag har fått en nytt smeknamn också av Jojjan.
Pius.
Förlåt mamma, jag försöker verkligen tänka på armbågarna när jag rider. Men tydligen så har det lyckats sådär.. Jaja, jag är ju bara en enkel showgroom. Jättebra att kunna skylla på ibland.


Tar det ändå positivt.  Han (Pius Schwizer för den som inte hängde med riktigt) har ju trots allt en hel del meriter i ryggsäcken, även om han bär upp den med armbågarna rätt ut.

Dagens hemma hos- reportage kommer raka vägen från Belgien, närmare bestämt från mr Jos Lansinks hemvist. Vi hade fyra hästar med, två snälla ston och två inte fullt så stabila hingstar. Ett av stona skulle Jos prova för eventuellt senare köp, de andra tre var med för träning. Alla skötte sig fint.

För den som är lika strarstruck som jag och intresserar sig för sådana saker som tilltal och dylikt kan jag säga att Jos verkade vara en trevlig men ganska reserverad prick. Han bad mig en gång om att mocka i ridhuset. Inte så anmärkningsvärt kanske men ett tilltal så gott som något. Sedan stack han in huvudet i stallet på kvällen efter att ha sett mig gå med en av hingstarna (tänk gigantisk skimmel, dryga 170 som blir dryga alldeles-för-mycket när han spänner till sig, tänk sedan lite mycket energi och lite halvstormigt väder på det. Och inte att förglömma: ~167 cm liten tös i ett snöre någonstans i denne jättes direkta närhet) och frågade om allt var ok. Ja tack. Sedan försvann han lika fort igen.

Träffade även på och utbytte några menlösa men ack så starstruck-värdefulla ord med Ben Schröder (Gerco Schröders bror för lite extra namedropping). Även han provade en av hästarna och också han verkade riktigt trevlig.

Sen ska jag inte sticka under stol med att jag hade det rätt så lugnt igår, efter att alla var ridna och promenerade och allt var fixat och under kontroll var klockan ca 6. Då var jag inbommad på gården och det var bara att sätta sig i lastbilen. I brist på sevärd film läste jag istället i min Läckberg-bok. Ska inte tappa tråden här nu och göra mitt redan fallerande hemma hos- reportage till en bokrecension, men det var en bra bok så att säga. Läste upplösningen på vägen hem idag. Orkar man med Läckberg så är Änglamakerskan en bok värd att kika i. (Tack bestemor och bestefar för den!)

Tillbaka till hemma hos, har lite kort ganska intressant fakta enligt min mening. Lansink har 60(!) hästar under ryttare på gården, 6 beridare + han själv. Nästan alla hästar äger han själv(!!). Han har jobbat sig till varenda häst och varenda framgång.

Anläggningen verkade relativt nybyggt. Självklart väldigt fint, ordning och reda och trevliga folk runtomkring. Dock var det många där i rörelse då han även har två ryttare (med stora saudi-plånboken i bakfickan) inhyrda i stallet. Inget ställe jag skulle kunna tänka mig att jobba på egentligen, ju fler kockar desto sämre soppa som bekant. Men sen hade man väl inte sagt nej heller om man fick en personlig förfrågan. Inte om man satt sysslolös i alla fall. Men det är ju inte varje dag man sitter sysslolös OCH får en personlig förfrågan om arbete i någon form överhuvudtaget. Så behöver nog inte bekymra mig för den saken.

En bild jag tog igår. ↓ Inte.

Min chef är spekulant på detta framtidshopp↓

Hello Saferide knåpade ihop den raden som utgör rubrik till detta inlägg, tillsammans med några fler rader blev det en sång med namnet The Quiz. Så enkel och så bra. Är i fullt sjå med att spela sönder den.




Idag har jag inte gjort någonting speciellt. Gick en sväng i det fina vädret. Var på mataffären. Hörde att det var dagens deppigaste dag enligt en forskare någonstans ifrån. Köper det direkt.

Idag fick jag rida lite då de båda beridarna var iväg och kollade på grand prixen i Basel idag. (RGB slutade trea efter Ehning och Roger Yvest Bost för den som är intresserad av sådan kuriosa.) Kul att få sitta på lite hästar inemellan.

Igår taggade jag av utekväll totalt, sträckte mig så långt som till burger king och taxikörning av de andra partyprissarna, hem och sova vid midnatt istället för att svira vidare. En riktigt tiopoängare. Minst.

Nu ska jag läsa några rader.

Imorgon är det ledig dag. På tisdag åker vi till Jos Lansink. Spännande.

Igår var det fredag den trettonde och det gick ju nästan alldeles obemärkt förbi. Var ut och svirade på stan och antog min första utmaning: Gå och sätta sig och snacka lite löst med de tre goa? annorlunda? engelsktalande! killarna. Okej go for it, now or never blev det kort efter att jag hade fått toalettens svängdörrar i huvudet (vilket jag såklart passade på att utnyttja som isbrytare). Det gick givetvis kalas och gick därifrån ett visitkort (...?) rikare. Med det känner jag att jag tog första klivet in i utmaningarnas värld och hoppas på att om ett tag kunna göra de mest spårade daren utan större hämningar. Men får nog fortsätta lite lugnt såhär i början.

Idag lutar det mot att vi hamnar på stan igen. Mindre taggad men det har ju hänt förr att man laddar om batterierna och en lugn, tidig kväll blir alldeles för sen och dimmig. You only live once, lika bra att utnyttja timmarna ordentligt. Imorgon är det ju dessutom söndag- no stress.

Sedan vill jag tillägga att om man ger sig ut och springer alldeles otränad i fyrtiofem minuter på asfalt får man en vansinnig träningsvärk som orsakar smärre problem vid tillfällen då man ska sätta sig ner, gå i trappor, klättra på stegar, linda ben och dylikt. Bara lite kuriosa på vägen sådär.

Tack och hej så länge.

Jag tackar den som pusslade ihop mina gener. Min vilja är av järn och jag är övertygad att det kommer vara den som tar mig genom livet, och det på bästa sätt.

Jag var ute och sprang nu. Non stop i fyrtiofem minuter. Helt ok för en otränad prick som jag. Det är det fina, vet inte var det kommer från men jag kan helt utan vidare kondition ge mig ut och springa i oändligheten. Sprang runt Altenheim och kände mig- med den nya spellistan (min första riktigt lyckade, den perfekta blandningen) i öronen- helt oslagbar. När jag efter min upptäcksfärd åter hittade till kända gator (lokalsinnesgenen är bevisligen fortfarande i aktivt arbete) och styrde kosan hemåt började jag känna att jag lever. Kämpade de sista kilometrarna fram till grindarna. Sista kilometern hörde jag den där visslande andningen, som en bekräftelse på att det är lagom nu, mellan raderna på Bon Jovis Livin´on a prayer. Lagom är bäst. Ökade lite till sista femhundra och kunde inte låta bli att skratta åt min andning som nu var pinsamt ansträngd. Tacka vet jag mörker och obygd.

Svängde ihop en gormetmåltid efter min tripp, bjöd givetvis mina kära vänner- de två musketörerna- som var på gymmet när jag var i löparskorna. Det uppskattades. Nu är jag mör. Sovläge.

Nu är vi tillbaka efter tre dagars banhoppning för Heiner Engermann. Upptäckte precis att han finns på wikipedia. Då ÄR man minsann, inga tvivel. Fick se lite grann, de hoppade bara banor, tekniskt eller stort. Eller både och. Vi hade fem hästar med, alla gick kanon. Såg två av dem på sista rundan igår, en åttaåring som gjorde lyror upp i taket och en hingst som i normala fall inte anstränger sig mer än han behöver som hoppade ur sin egen kropp. Detta utan några större ryttarändringar av vad jag kunde se. Pedagogik? Kanske. Jag vill också.

På hemvägen sju timmar drack jag det otäckaste av kaffe som de säljer för dyra pengar på tysklands alla bensinmackar, vet inte om det var kaffet eller sockret i som gjorde att det smakade rävpiss. Men drack upp det ändå, trots att jag egentligen inte äter socker för tillfället. Chefen gjorde ju ett fint försök.

Uttråkade i den lånade lastbilen som är begränsad till 90 km/h hade vi många meningsfulla samtal på vägen som tex;

-Hur smakade kaffet?
Ok..
-Min esspresso smakade skit.
Mitt med.

-Vill du köra lite?
Är du trött?
-Nej uttråkad.
Det är inte roligare på denna sidan.
-Nähä.

Höll oss på den nivån. Sen lärde jag honom den fantasilösa leken "gul bil". Efter det fick jag x antal petflaskor kastade mot mig så fort en gul bil susade förbi på motorvägen.

Dax för intresseklubben att ta fram anteckningsblocken och anteckna ovanstående?


Kom hem igår kväll runt halv elva. Idag är jag ledig ovh har vart och SHOPPAT! Var på mitt bästa shoppinghumör och strosade runt i Offenburg och gjorde en hel del riktigt bra köp. Men det allra bästa var när jag avslutade på den nyöppnade gigantiska Inter Sport butiken i kanten av stan. Det var som att kliva in genom himelens portar, det är jag övertygad om. Jag som svävade omkring och bara kollade, kände och inspirerades av detta gigantiska underverk. Jag ville köpa allt. Hela butiken. Och sen blev jag kär. Knäsvagt kär. Måste vara för mycket hormoner nu alltså, alla tonårshormoner måste förbrukas nu innan jag fyller tjugo kanske. Där på en upplyst vägg hängde en skidjacka och på den stod det Klara Boley. Synd nu bara att jag inte kommer åka skidor på ett tag. Eller behöver ytterligare en jacka till samlingen som redan överstigit tio, och då bara med dem jag har i tyskland räknat... Det har nyligen påvisats för mig att jag är en jackgalning. Har aldrig tänkt på det förr, men när Irländaren påpekade min stora mängd jackor jag äger började det sakta men säkert gå upp för mig hur många jackor jag faktiskt har. Nästan lite nöjd att jag har en mani för något i klädväg. Istället för en hylla full med skor (det har ju aldrig varit min grej riktigt även om jag en gång i tiden försökte intala mig själv det) har jag en garderob full med jackor.
I vilket fall, till saken, jag tappade inte mitt forna förstånd där i himmelriket och köpte kärleken vid första ögonkastet. Den hänger där än och där kommer den nog hänga kvar. Men drömma kan man ju alltid.





Nu är det kaffedrickande i soffan och lite CE-teori på G. Detta sker iklätt löparkläder lyssnandes på min nysnickrade spellista. En insats att finna motivation. Rock on baby. Rock on.

Igår gick vi ut för att svira lite på stan när kvällningen närmade sig natt. Många av er har säkert redan sett bilden på fejsbook, för er som inte sett den här kommer den igen:



Den beskriver graden av taggning ganska väl.
En minneslucka, galet dansande med för lite och för litet folk och en taxiresa hem senare koras jag som vinnare av den obligatoriska tävlingen "Den som har trasigast strumpbyxor efter utekvällen vinner (och hade förmodligen roligast)". Men den äran... Finns inget fulare men kul hade vi ju i alla fall, onekligen.




På jobbet går det också bra. Har idag ridit två hästar och packat lånad lastbil inför morgondagen då vi åker på träning till på onsdag (tror jag..) Vän av ordning undrar kanske vart våran lastbil har tagit vägen? Den är INTE på lagning på grund av att jag har kört sönder den denna gången, utan den är fixad för att säljas. Det är ju så att vi har ett nytt vrålåk på gång som kommer i slutet på månaden. Då menar jag vrålåk, med stora bokstäver. V R Å L Å K. Ni kommer svimma alternativt ramla av stolen när det kommer upp bild här. Den är ett monster. Tur att jag inte är något klantig så man kan använda den utan konstant panikångest... Ehrmm...

Har fixat lite ytterligare hemtrevnad i rummet nu med, en vision har gått i handling. Har satt upp en karta och prickat ut vart vi varit på tävling! Ingen dum idé om jag får säga det själv.



Nedanför står underbara doftljus som jag fick av min fina kusin i julklapp. Brevid dem ligger mitt samvete för närvarande i form av en stor teoribokpärm. Åker hem och försöker tar CE kort på två veckor i februari. Hjärnan på standby. Ingen panik.

Idag har herrn hoppat lite unghästar. De skötte sig fint (alla utom en okoncentrerad fummelpelle).
En bra dag på jobbet blev det bara helt enkelt.
Efter att ha svimmat i tre sekunder på varsin stol i köket så gick jag och sandra ut och gick en sväng. Vansinnigt skönt. Vinterprat i örat såklart.
Sedan en nyttig tallrik med spenat och tonfisk, och tillsammans med det lite hoppning och kür från Mechelen förra helgen. Bra avslut. Nu funderar jag skarpt på att ta tag i den där lastbilsteorin. Måste nog börja med den snart så jag inte får det alltför hektiskt i framtiden. Men som vanligt tenderar jag att skjuta upp saker som inte är att glida på bananskal alternativt åka på räkmacka.